Första dagen som volontär

Min första riktiga volontärdag kan beskrivas med ett ord: OMVÄLVANDE! 

Jag började dagen kl 8.00. När jag kom satt barnen på sina små stolar vid sina små bord och väntade på frukost. Vad jag förstod så fick inte alla plats samtidigt, tre barn stod i en barnsäng/inhängnad hage och fick snällt vänta. Jag fick besked genom kroppsspråk att jag jag skulle mata en liten pojke vid ett av borden. När jag tittade mig omkring märkte jag att en del av barnen tittade på mig och när jag log skrattade de :D 

Härlig känsla i magen! 

Barnens frukost bestod av någon sorts pudding, den hade samma konsistens som en ostkaka men smakade nog mer som en omelett. Därefter fick de macka och något som liknade en blandning av mjölk och välling. Jag kan ha helt fel. Allt gick i ett tempo jag inte är van vid. Barnen skulle äta sin mat och när de var färdiga var det någon av personalen som tog dem med ut på toaletten för att tvätta av dem och byta blöja, ett barn i taget. Jag hoppade runt bland de barn som behövdes matas. Jag tror att de tyckte att jag tog lång tid på mig. Men jag är ju van vid att även om det kan vara något av ett kaos vid måltiderna på en förskola så ska barnen få matro.

När frukosten avslutats fick jag leka med fyra barn i ett litet mindre rum. De var så söta och en av dem bestämde sig för att mitt knä var hans sittplats och ingen annans. Eftersom att jag inte behärskar språket fick det bli mycket klappande med händerna, ljud som wow, wii, voff-voff (det låg en liten leksakshund på golvet). Jag sjöng även några barnvisor med rörelser och då tittade de förundrat på mig :D

Efter en stunds lekande var det fruktstund och därefter dags att gå ut för att leka vidare i trädgården. I trädgården fanns bland annat flera gungor, två små sandlådor, små leksakshus, ett par rutschkanor och ett större hus där barnen kunde sitta och rita. Flickan jag hade hållit i handen på väg ut ville gunga och när jag satte henne i gungan sa hon mamma och dadda flera gånger. Då höll jag på att börja gråta. Samma flicka kom under dagen springandes mot mig och gav mig ordentliga kramar, hon verkade inte vilja släppa taget! Flickan kan ha varit i tre års åldern och så söt!

Barnen lekte, personalen var med överallt och de var väldigt givmilda med kramar och pussar. Att se just det, hur många som kramade och pussade barnen kändes väldigt skönt! De verkar brinna för sitt jobb och att vara så lite personal på 19-20 barn som nästan alla behöver något stöd kräver rätt personer!

Under tiden som vi var ute kom en annan grupp med äldre barn ut och deras personalen som hade ansvar för dem. En av dem kunde engelska och hon fungerade som länk mellan mig och personalen på avdelningen där jag ska vara. Hon berättade om Lopselis, vad som fanns i de tre byggnaderna. Babyhuset, där jag arbetar, är det enda huset där barnen bor 24/7. Ett fåtal av barnen där träffar sina föräldrar vid enstaka tillfällen. Det finns rum i huset där föräldrarna kan umgås med sina barn när de kommer till barnhemmet och besöker dem.

Den andra byggnaden fungerar som en förskola för äldre barn med handdikapp. De bor hemma med sin familj och är på förskolan under dagen när föräldrarna jobbar/studerar.

Det stora huset är en mottagning/klinik och vad jag förstod så kommer föräldrar dit med sina barn för att träna motorik och liknande. Även barnen på barnhemmet får behandling/rehabilitering där. I detta hus ligger även administrationen och köket. 

När jag frågade vad som händer med barnen på barnhemmet när de fyllt sex år svarade hon ärligt att för dem som inte får återvända till sin familj, eller blir adopterade slussas vidare till andra barnhem/institutioner. Ingen vidare framtid väntar dem! Då började jag nästan att gråta igen! Det har varit en väldigt känslosam dag!

Jag frågade den engelsktalande kvinnan vad de allra mest behövde på avdelningen där jag arbetar. Hon pratade med personalen och de behövde tallrikar och bestick för små barn som inte går sönder. Hon sa även att en av personalens döttrar kunde engelska och hade arbetat på Lopselis och visste vad som behövs. Vi bestämde att jag någon dag ska träffa henne för att handla saker som barnhemmet behöver.

Idag hade jag med mig den första påsen med leksaker jag köpt för de insamlade pengarna. De tackade så mycket för allt! Innan middagen tog en i personalen fram såpbubblorna och jag önskar att jag hade kunnat fota barnens glada ansikten när de sprang omkring för att fånga bubblorna! 

Middag äter barnen kl 12 och det var samma procedur som vid frukosten. Idag serverades först soppa och sedan potatismos, kött av något slag (köttet såg väldigt vitt ut), sås och grönsaker. När barnen hade ätit tvättades de av och lades i sina sängar. De skulle sova middag och jag slutade för dagen. 

Samma måltid serverades i personalmatsalen. I måndags frågade de om jag ville äta lunch på Lopselis, i personalmatsalen, för 4,5 litas, ungefär 15 kr. Jag sa ja och betalade för en vecka. Jag är glad att jag lyssnade på sekreteraren som sa att jag nog först skulle prova en vecka för att se om jag gillade maten. Jag kunde tyvärr inte äta maten och skämdes över det. När ingen tittade ställde jag tallrikarna vid disken och skyndade mig därifrån. 

Så här ser ett lunchkvitto från Lopselis ut:

När jag kom hem blev det en bit fruktkaka istället :D

Efter att jag hade ätit min fruktkaka fick jag migrän, tog min medicin och sov ett par timmar. Nu känns det bra igen! SKÖNT!   

♥